od.arkivet

För mig handlade aldrig mina knackiga tonårsfyllor eller gråtsessioner framför spegeln om att hitta mig själv eller rädsla över det potentiellt svarta i min själ. Det handlade om att hitta allting annat, runt mig, över mig och om att lista ut vem som stod mig närmast i den dimma som ofta täckte mina tankar likt fjädrar blandade i olja.

Det handlade om att stå mitt i åskvädret, eller mitt på gatan i mörkret, omringad av studsiga killar med vassa tungor och känna sig modig, och odödlig. För att sen komma hem till det uppvärmda golvet och den leende familjen och känna att man är rädd för allt, och framförallt för att dö. 

I en väska under min säng finns fragment av livet nedskrivna i kollegieblock. Mina dagböcker från 2006-2017. Dom är fyllda av namn, känslor och, om jag minns rätt, även en del lögner med sanningen erkänd om man bläddrar några sidor. Man ljög för sig själv även när man var 14, kanske inte med flit och oftast inte om något viktigt för något så viktigt verkade inte ha hänt än. Även om det kändes så. 

Nu finns det inte längre plats för alla namn och känslor och delar av mig själv på papper. Dom finns i mig, i hjärtat och i minnen, och ibland sköljs dom över mig som en kalldusch om någon har rätt parfym på sig. Men dom behöver inte vara något jag bär runt på, flyttar med eller tar fram och undersöker i mörka stunder när jag försöker förstå mig själv. 

Jag tänker att det som är viktigt kommer finnas kvar där i bakhuvudet, och dom namn som absolut inte får glömmas finns nog fortfarande kvar i mitt liv och inte bara på ett papper. 

Resten bränner jag och Lella upp en vit söndag i februari. Jag har alltid varit en för dramatiska gester, det står skrivet i pannan.