od.arkivet

När jag var 15 vaknade jag upp. Jag tror att det var då det hände. Saker som hade varit, var inte längre och allting var nytt, färglagt på ett annat sätt? Kanske var det då jag tyckte jag blev vuxen fast det var långt kvar och kanske var det då jag hittade ett allvar som jag inte hade behövt hitta, inte ens nu som 31. 

Nostalgin och svackorna med huvudet mellan händerna och smaken av salta tårar började efter detta uppvaknande. Vad hade jag missat, när ska vi dö, jag vill aldrig dö, jag vill vara ung, vill vara här, vaken, dåsig och frisk och föralltid. Vi alla.

Men vid 15 blev himlen färgad i olika nyanser istället för endast blå, det blev vackrare också såklart. Det fanns inte bara dag och natt, det fanns kväll, och gryning och en djupare natt än innan. Fylld med drömmar.

Det är en gåva att vara nyfiken. Nyfiken som barn i vattenpölar och tonåringar på trimmade moppar är. Att få ett bett på benet och undra vad som bet en, höra ett ljud på natten och undra vad som låter. Det är en jävla gåva att vara nyfiken, att vara intresserad, att undra – speciellt när man är femton år och redan undrar vem som höll hand med vem på busshållplatsen. 

Vaknade jag upp på nytt när jag fyllde 30? Jag tror kanske det. Kanske är det något man gör vart femtonde år, eller så är det för att man uppgraderas i sin egna takt. Jag skriver uppgraderas för att jag nu kallar mig för Ottilia 3.0. Vet inte om det blir någon ny version efter denna men blir det det så är jag redo, och nyfiken på vad som komma skall. 

Förevigt ung, frisk och dåsig?